پاسخ به مقاله‌ی اخیر آقای مهرداد درویش‌پور در آفتون‌بلادت

23

در مقاله‌ای که اخیراً توسط آقای مهرداد درویش‌پور در روزنامه‌ی آفتون‌بلادت منتشر شد، نکاتی مطرح شده که نه تنها نادرست، بلکه تحریف‌کننده‌ی واقعیت‌های موجود در جامعه‌ی ایران و مبارزات مردم آن است. از این رو، لازم دیدیم به این مقاله واکنش نشان دهیم.

هیچ تردیدی نیست که حمله‌ی غافلگیرانه‌ی اسرائیل به مقر فرماندهان سپاه پاسداران و زیرساخت‌های کلیدی جمهوری اسلامی، مردم ایران را برای چند روز در شوک و ابهام فرو برد. برخی نیز نگران و هراسان بودند؛ این واکنشی طبیعی به شرایطی بحرانی است. اما ارجاع آقای درویش‌پور به رسانه‌ای چون BBC برای تحلیل این واکنش، به بهانه‌ی “بی‌طرفی”، جای تعجب دارد. بی‌بی‌سی نه تنها در آغاز جمهوری اسلامی نقش تبلیغی پررنگی ایفا کرد، بلکه همواره با خاندان پهلوی با نگاهی جانبدارانه و خصمانه برخورد کرده است. بی‌طرفی این رسانه برای بسیاری از ایرانیان محل تردید است.

آقای درویش‌پور مبارزات گسترده‌ی چند دهه‌ی اخیر مردم ایران را به‌گونه‌ای تقلیل می‌دهد که گویی تنها «بخشی» از جامعه دل‌خوش به تغییر رژیم هستند. این سخن، چیزی جز بی‌احترامی به هزاران زن و مرد ایرانی که در راه آزادی، کرامت و وطن‌شان جان باخته‌اند، نیست. گروه‌هایی که ایشان از آنها نام می‌برند — گروه‌های مدعی روشنفکری که با حمله‌ی اسرائیل مخالفت کرده‌اند — اغلب یا وابسته به رژیم جمهوری اسلامی‌اند، یا بازماندگان جریان‌های شکست‌خورده‌ی چپ‌گرایی‌اند که در فروپاشی نظام پادشاهی و روی کار آمدن یکی از منفورترین رژیم‌های تاریخ ایران نقش مستقیم داشتند.

این افراد که پیش از این، وطن‌دوستی را “فاشیسم” می‌نامیدند، حالا ناگهان پرچم وطن‌دوستی را در دست گرفته‌اند. اگر مفهوم وطن از نگاه ایشان در بقای سپاه و استمرار جمهوری اسلامی خلاصه می‌شود، ما حرفی نداریم — اما اجازه ندارند تعاریف تحریف‌شده‌ی خود را بر جامعه تحمیل کنند.

به قول هانا آرنت:
“گاهی وطن نه آن جایی است که در آن زاده می‌شوی، بلکه آن جایی است که برایش سخن می‌گویی.”

وقتی وطن در دستان ظلم است، سکوت فضیلت نیست؛ خیانت است. وقتی دستگاهی مانند سپاه با ملت خود جنگیده، با جهان دشمنی کرده و با ترور و سرکوب بر سر قدرت مانده، چه جای تردید در مشروعیت حمله به ساختارهایش باقی می‌ماند؟

اسرائیل در جایگاه کشوری که سال‌ها آماج حملات موشکی جمهوری اسلامی و مزدورانش بوده، حق دفاع از خود را داشته و دارد. اگر کسی انتظار نداشت روزی این حملات پاسخ بگیرند، باید در درک واقعیت تجدیدنظر کند. جمهوری اسلامی حتی کوچک‌ترین تدارکی برای حفظ جان مردم در برابر تهدیدات احتمالی نکرده، حال آنکه اسرائیل با دقت، مردم را از حکومت جدا کرده و هدف خود را مشخصاً بر نیروهای نظامی رژیم متمرکز ساخت — برخلاف حمله‌اش به غزه.

اسرائیل طی دهه‌ها ، مبارزات ملت ایران را با دقت دنبال کرده و بارها از ایستادگی مردم علیه رژیم خون‌ریز جمهوری اسلامی تمجید کرده است. برخلاف بسیاری از به‌اصطلاح روشنفکران داخلی و خارج‌نشین، اسرائیل ملت ایران را دیده، شنیده و جدی گرفته است.

پس از قیام مهسا، ایرانیان بیش از پیش انتظار داشتند تا جهان — و به‌ویژه دشمنان جمهوری اسلامی — اقدامات جدی‌تری علیه این رژیم صورت دهند. نگرانی واقعی مردم، از جنگ نبود؛ از صلحی بود که به ماشین سرکوب فرصت نفس‌کشیدن دوباره می‌داد. همان‌گونه که دیدیم، در نخستین ساعات آتش‌بس، رژیم نزدیک به ۷۰۰ تن را به اتهام واهی جاسوسی بازداشت کرد و بسیاری را به مرگ سپرد.

در تاریخ خواهند نوشت:
مردم ایران از جنگ نمی‌ترسیدند؛ آنان از صلحی می‌ترسیدند که جانیان را زنده نگه میداشت.

I en nyligen publicerad artikel i Aftonbladet framförde herr Mehrdad Darvishpour flera påståenden som inte bara förvränger verkligheten, utan även förolämpar det iranska folkets decennielånga kamp. Dessa påståenden kräver ett tydligt svar.

Det råder ingen tvekan om att Israels överraskande attack mot IRGC:s befälhavare och Islamiska republikens infrastruktur chockade många iranier i flera dagar. Vissa blev rädda – med rätta. I krisens ögonblick är rädsla naturligt. Men Darvishpours försök att förklara reaktionerna genom att hänvisa till BBC – som han kallar en “neutral” källa – är problematiskt. BBC spelade en stor roll i att stödja den islamiska republiken vid dess grundande och har konsekvent uppvisat en tydlig partiskhet mot Pahlavi-dynastin. I många iranier ögon är BBC långt ifrån neutralt.

Darvishpour förringar det iranska folkets motstånd genom att antyda att endast ”en del” av samhället hoppas på ett regimskifte. Det är inte bara missvisande – det är en förolämpning mot tusentals iranier som offrat sina liv för frihet, värdighet och ett bättre framtid för sitt land. De grupper han nämner – som kritiserar Israels attacker – är ofta antingen kopplade till regimen eller rester av föråldrade marxistiska rörelser som spelade en avgörande roll i störtandet av monarkin och skapandet av en av Irans mest förtryckande regimer.

De som tidigare kallade patriotism för “fascism” har plötsligt blivit självutnämnda patrioter. Om deras definition av “hemland” är regimens och IRGC:s överlevnad, har vi inget gemensamt. Men de har ingen rätt att tvinga sin tolkning på resten av oss.

Som Hannah Arendt sade:
“Ibland är ditt hemland inte där du är född, utan där du gör din röst hörd.”

När hemlandet faller i tyranners händer, är tystnad inte visdom – det är förräderi. Samarbete med en kriminell regim är inte lojalitet – det är medbrottslighet.

Den islamiska republiken har sedan första dagen fört krig – inte bara mot omvärlden, utan även mot sitt eget folk. Israel har ständigt varit ett av dess främsta mål. Regimen och dess proxygrupper har återkommande avfyrat raketer mot Israel. Att bli förvånad över ett vedergällningsangrepp efter år av aggression vore naivt. Regimen i Teheran har aldrig byggt skyddsrum eller tagit något ansvar för att skydda sin befolkning, medan Israel noggrant valde sina mål och aktivt skilde mellan civila och regimens strukturer – till skillnad från situationen i Gaza.

Israel har under decennier erkänt och respekterat det iranska folkets motstånd mot denna förtryckarregim. Till skillnad från många så kallade “intellektuella” har Israel förstått att det finns en tydlig skillnad mellan regimen och folket.

Särskilt efter Mahsa-upproret har många iranier hoppats på ett tydligt agerande från omvärlden – inklusive Israel – mot regimen. De som verkligen bryr sig om Iran, fruktade inte krig – de fruktade den “fred” som skulle ge regimen ny luft. Som vi såg, grep regimen nästan 700 personer bara timmar efter eldupphör, anklagade dem för spionage och har redan börjat verkställa avrättningar.

Historien kommer att minnas:
Det iranska folket fruktade inte kriget – de fruktade en fred som höll förtryckarna vid liv.

No comment

دیدگاهتان را بنویسید

نشانی ایمیل شما منتشر نخواهد شد. بخش‌های موردنیاز علامت‌گذاری شده‌اند *